torsdag 25 september 2014

Richard Buckner - Surrounded (2013)



Jag har börjat på det här inlägget i mitt huvud så många gånger. Har jag berättat historien om när jag såg Richard Buckner live? Hur han avslutade Picknick-festivalen, med akustiska akter som Anna Ternheim (innan album-släpp), Kristofer Åström och Tiger Lou? Hur folk reste sig och gick? Hur Howe Gelb kom upp på scen med en back öl och Buckner och han tillsammans spelade och sjöng över loopade gitarrslingor, samplingar, oväsen.

Det känns som jag berättat historien.

Buckner kom till mig via bröderna Kjellvander. I någon gemensam intervju skulle de samsas om årets skiva och kom fram till Richard Buckners "The Hill". Detta måste varit 2000, då gick jag fortfarande i skolan och hade således begränsat med pengar till skivor. Jag fick skivan på cd-r av en kompis. "The Hill" är mer en svit, än ett album. Byggt på en lång historia, en massa namn, korta snuttar (på Spotify) som bildar en hel svit av musik. Det är ett fantastiskt album.

Sen glömde jag liksom bort Buckner, efter The Hill och den där märkliga livespelningen.

Någon som inte glömt bort Buckner är storebror Kjellvander, Christian. På album efter album försöker han återskapa samma återhållsamma americana, med stråk av mörker men med glimtar av hopp. Han lyckas inte särskilt bra, om jag ska vara ärlig, även om jag gillade den senaste skivan Kjellvander släppte ifrån sig.

Men nu var det ju Buckner det skulle handla om. Han har fortsatt mejslat ut sig en karriär i americana-hörnet. Skivorna får högt betyg, t o m av trendkänsliga Pitchfork. Men vi hör inte så mycket på den här sidan Atlanten. Det var också längesen han gjorde ett Sverigebesök, vad jag vet.

Man skulle kunna placera Buckner någonstans kring Bonnie 'Prince' Billy, Black Heart Procession, Songs: Ohia och kanske 16 Horsepower och efterföljande Woven Hand. Någon som besjunger ett annat USA, ett mörker liknande det man kunde se i dokumentären "Searching for the wrong-eyed Jesus". Så låter det åtminstone.
Det har inte hänt så mycket med Buckners sound på dessa 13-14 senaste åren, det tåls väl att sägas. Men måste det göra det? Ibland använder han lite mer elektronik, trummaskinskomp, en och annan synth. På det stora hela målar han med samma pensel, bara med lite andra färger.

Omslaget till Surrounded kan mycket väl vara årets fulaste. Och det är trist, för det kan tänkas skrämma iväg presumtiva skivköpare och lyssnare. Men låt det inte skrämma dig, det här är en riktigt, riktigt bra skiva.

1 kommentar:

  1. Ja, det var ett hiskeligt omslag. Ser mer ut som omslaget till något nymetalband. Buckner gillar jag. "Dents & Shells" är favoriten av de jag hört, men "The Hill" är också fin.

    SvaraRadera