torsdag 16 januari 2014

Damien Jurado - Brothers and Sisters of the Eternal Son


2003, Damien Jurado, Rosie Thomas och svenske Thomas Denver Jonsson spelar i stan. De turnerar över landet, stannar inte bara i storstäder utan även i t ex Örebro. Den akustiska singer/songwritern är populär. Ett tag innan (samma år?) har Sam Beam (Iron & Wine) och James Mercer (the Shins) turnerat med Rosie Thomas på samma sätt - vilket lett till att jag upptäckt de då relativt färska artisterna. Rosie Thomas sjöng på Jurado's "Parking Lot" på albumet "Ghost of David" från 2000. Många var vi som fastnat för den quirky, ibland helt galna Rosie Thomas som blandade akustiska folkballader med hysterisk stand up.
Jurado, Thomas och Jonsson spelade ett kort set på Skivhugget, Göteborgs kanske mesta skivaffär som nu är ett minne blott. Vi var där.

Någon dag innan hade de spelat i Örebro, på någon akustisk klubb. På plats i Örebro, var en vän till mig, som pratade med Rosie och övertalade henne att gå på dejt med mig. Vilket hon lovade. Lite ambivalent tog jag upp detta med Thomas i butiken. Det hela blev ganska awkward, men hon var trevlig och signerade åtminstone mitt ex av "Only With Laughter Can You Win" med "I promised you a date", vilket givetvis är ett roligt minne.

Vid den här tiden hade jag alltså inte särskilt bra koll på Jurado. Jag tyckte främst att han var en produkt av den rådande singer/songwriter-hypen. Någon som kunde sjunga och hade en akustisk gitarr, men som egentligen var någon fantastisk låtskrivare. Det fanns tretton på dussinet."Rehearsals for Departure" hade "Ohio" - som givetvis är fantastisk. "Ghost of David" hade också ett par bra låtar, men det höll sällan ända fram.

Damien Jurado var dessutom, till utseende och framträdande, en helt annan person då. Han var ganska överviktig och jag minns honom som ganska stor (vilket måste vara en efterkonstruktion, han är i själva verket rätt kort). Han hade rakat huvud och Doc Martens. På scen sade han nästan ingenting.
Och när jag, efter spelningen påpekade hur bra "Black Eyed Dog" var (som sagt, hade inte stenkoll på honom) samtidigt som jag bad om en autograf på mitt vinylex av "Where Shall You Take Me", replikerade han nästan viskande "it's a Nick Drake song". Pinsamt, självklart. Jag hade inte heller tillräckligt koll på Drake och berömde en cover som hans bästa låt.

Fem år senare upptäcker jag Jurado på nytt. Han är som transformerad (ja, faktiskt till utseendet också). Efter några år av halvtrista mellanskivor kommer Caught In the Trees 2008. Det är, även den, en skiva i singer/songwriter-genren, fast modigare, större och med starkare låtar. Klassiskt låthantverk. Finns knappt ett dåligt spår på skivan.

Likadant med efterföljande Saint Bartlett från 2010, Jurados första samarbete med Richard Swift (producent åt och numera bandmedlem i the Shins - allt. hänger. ihop.). Den är ännu bättre, en ordentlig kvalitetshöjning. 2012 kommer då Maraqopa, skivan som låter som inget som Jurado spelat in tidigare, men på nåt vis ändå låter som allt han gjort tidigare. Maraqopa är psykedelisk, försiktig, tematisk, folkigt akustisk, ibland dub:ig och om man lägger till de ratade låtarna på Deluxe-utgåvan; rentav svängigt rockig.
Brothers and Sisters of the Eternal Son är del 2 i Maraqopa-berättelsen, vår huvudperson dog i sista låten på förra skivan och berättelsen fortsätter nu. Huvudpersonen är död, men vet inte att han är död och går in till staden Maraqopa för att upptäcka saker och ting inte är som de var förut.

Ja, det låter som uppslaget till valfritt Mars Volta-album, eller som en H.G. Wells-novell. Och kanske ska man inte lägga allt för stor vikt vid berättelsen, det centrala temat - utan bara acceptera det faktum att Jurado gjort en skiva med tio mycket, mycket bra låtar. Även om Jurado flyttar ut ännu mer i psykedeliska rymdlandskap denna gången, är det inga uppvisningar i musikalisk akrobatik - i grunden finns hela tiden väldigt välskrivna låtar.

"Return To Maraqopa", ett av skivans bästa spår blandar orglar, mullrande synthbas, med ett trumkomp värdigt Moe Tucker. Efterföljande "Metallic Cloud" blir en trevlig kontrast med sitt lunkande piano, akustiska gitarr och stråkmaskin. Och den här typen av kontraster finns över hela skivan, psykedelia och folk, rock och ballader.
Det må vara en sliten klyscha, men det känns verkligen som om Jurado - vilket han gett uttryck för själv - hittat hem. Han är inte längre singer/songwritern med akustisk gitarr som spelar Nick Drake-covers. Han är en artist och låtskrivare av den klassiska skolan. Och det tog nästan femton år dit. Vilket är fantastiskt. För även om Jurado alltid haft en trogen skara fans, hade ett skivbolag med större marknadsfokus släppt honom för länge sedan. Men på Secretly Canadian (hans skivbolag sen Where Shall You Take Me) har han fått växa och utvecklas. Det är sällsynt att kunna följa en artist på det viset och att se att artisten efter femton års karriär släpper sitt bästa album.

Brothers and Sister of the Eternal Son släpps 21/1, men de som förhandsbokat fick en nedladdningskod redan den 7/1.

1 kommentar:

  1. Intressant och kul skrivet! Skönt att veta att du inte alltid har haft koll på allting.

    SvaraRadera