måndag 2 september 2013

Lemko Hall


Sommaren 2000 gick min vän ES och jag på (den numera nedlagda) Accelerator-festivalen i Göteborg. Jag hade precis gått ut gymnasiet, sommarjobbade på nätterna med att dela ut tidningar samtidigt som jag lyssnade på oändliga mängder blandband jag själv och mina kompisar spelat in.

Vi var där för att se Loosegoats och Black Heart Procession som jag minns det. Accelerator var en alldeles lagom festival för lagom stora indieband på en lagom stor scen. Delvis inomhus, delvis utomhus. Trägårn var inte perfekta stället, men helt okej för en sådan här tillställning.

ES och jag var ovana konsertbesökare i allmänhet och ovana festivalbesökare i synnerhet. Vi visste inte om att man kom sen och missade förband eller att klockslaget på biljetten inte nödvändigtvis var den tiden man var tvungen att vara där. Ofta var vi där när ställen öppnade, ibland innan. Vi var två relativt väluppfostrade unga män från landet som inte visste så mycket om storstaden. Och vi var framför allt där för musiken.
Den där soliga juli-eftermiddagen satt vi utanför Trägårn, väntade på att allt skulle dra igång och såg ett band som hette Lemko Hall förbereda sig för att börja spela. De såg coola ut. Vi satt kvar.
Musiken vi hörde var fantastisk, sättet de bytte instrument mellan varandra under spelningen, den oväntade instrumenteringen - vi älskade och svalde allt. Efteråt köpte vi de skivor de hade till salu; en vinylsjua och och en självbetitlad LP. Båda skivorna utgivet på Speakerphone Recordings; varifrån jag också köpte en blodröd Black Heart Procession-sjua. Den sommaren spelade vi albumet sönder och samman, samtidigt som vi försökte kopiera så mycket det bara gick från deras sound till vårt eget band - som blev ett instrumentalband (Lofi Landscapes) istället för den tidigare singer/songwriter-popen (the Freeway and Me).


Än idag, 13 år senare tycker jag väldigt mycket om den skivan och dess efterföljare [left & right] will make you sidestep, som dök upp ett tag senare, jag minns inte när. Jag minns att mitt exemplar hackade på ett särskilt ställe till en början. Efter ett jag upptäckte jag att det var färg från det handtryckta omslaget som fastnat på CD:n, så jag tvättade bort det med diskmedel och kunde sen njuta av hack-fri instrumentalrock.
För några år sedan återuppstod Lemko Hall och spelade för några få, ES och jag talade om att åka dit, men det blev aldrig av. Kanske var ES där, jag minns faktiskt inte. Det var långt till Malmö och åtminstone jag tänkte att de kanske skulle turnera lite nu, spela i Göteborg - eller någon mer gång i Malmö.
Det verkar aldrig ha hänt.

Idag upptäckte jag dock att norska Doognad släppt Lemko Halls andra album [left & right] will make you sidestep med bonusspår - på vinyl. Jag köpte den direkt. Hela härligheten finns på bandcamp och man kan beställa från Doognads webshop.
Det är sällan jag lyssnar på den musik som då kallades postrock. Idag känns genren annekterad av förvuxna emokids i smala jeans, långt långt borta från Slints "Spiderland" och Tortoise "Millions now living will never die". Det enda jag egentligen står ut med är GYBE, Mogwai verkar ha gått vilse i muskelrock, Mono är svintråkiga och Explosions in the Sky likaså.
Men när jag lyssnar på Lemko Hall hör jag något annat. Inga crescendon, inga distpedaler, inga muskler. Bara fantastisk, instrumental rock. Kanske är det dags att återförena Lofi Landscapes igen? Utan distpedaler?

2 kommentarer:

  1. Roligt att jag helt plötsligt fick en Lemko Hall flashback och bara ville hitta all deras musik på internet. I sökandet hittar jag denna blogg bland de första träffarna. De är helt otroliga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Philip, kul att du hittade hit. Ja, det står inte mycket om Lemko Hall online, så jag tänkte att jag får bidra. Har fått vinylen nu, hur grym som helst. Tyvärr hittar jag inte första skivan online nånstans, men jag har den på CD så jag får väl rippa den nån gång.

      Radera