onsdag 6 mars 2013

Hur mår egentligen Jason Molina?


Det började, så vitt jag vet, med Molina and Johnson-turnén som ställdes in på grund av sjukdom. Den skivan kom november 2009, så det här var under slutet av 2009. Först ställdes den europeiska delen av turnén in och sen även den turnén i Amerika. Sen var det tyst, väldigt tyst.

September 2011 kom ett inlägg på Magnolia Electric Co's hemsida - "Where is Jason Molina?". Det visade sig att Molina åkt in och ut på rehabiliteringscenter och nu dragit på sig enorma sjukhusräkningar, då han saknat sjukförsäkring. Man bad också om donationer för att betala Molinas räkningar. Ett tag senare blev den vid tiden för release limiterade boxen Sojourner, utgiven igen tillsammans med ett antal vinyler och så kallade "bundles" med t-shirt, poster och skiva. En del av mig blev sur ett tag, eftersom jag hetsköpte Sojourner när den kom, fast jag inte hade råd - eftersom jag visste att det inte skulle gå att få tag på sen. Men den känslan släppte när jag insåg att detta var skivbolagets sätt att hjälpa Molina att dra in pengar, eftersom han fortfarande inte spelade någon musik.

I maj 2012 kom ett inlägg från Jason Molina upp på magnoliaeletricco.com - där han tackade för donationer, hälsningar och brev. Han berättade också att han svarat på 500 brev, men att stället han varit på behållit breven och inte sänt iväg dem. Sen var det tyst igen. Tills "Autumn Bird Songs" kom i september, ett klassikt Kickstarter-projekt där den som betalade mest till projektet fick den lyxigaste utgåvan av skivan. Nu är detta dock inte nya låtar från Jason, utan äldre låtar som först nu får sin utgivning. Så han spelar fortfarande inte något musik, åtminstone inte publikt. Några svenska artister anordnade även en hyllningskonsert för Molina, där överskottet skulle gå till hans fond.

Men det var fortsatt tyst.

Nu har det gått nästan ett år sen det senaste livstecknet från Molina. Google är inte till mycket hjälp. Pressreleasen nämnde aldrig vad för problem Molina har och varför han varit "sjuk". Den här bloggposten svarar dock på det. Jason Molina är alkoholist och i London kom hans drickande ikapp med honom på riktigt. Jag läste något kommentarsfält där någon som arbetat med Molina berättade hur Molina kunde försvinna iväg på veckolånga "benders" för att sedan dyka upp på jobbet igen som om inget hänt.

Och hur hanterar man sådan här information? Den som lyssnat länge på Molina (t ex jag) förstår kanske att han inte alltid är en muntergök. Och precis som med Elliott Smith är det jobbigt att inte veta vad som händer, eller vad som pågår - för med Smith var det likadant, det var tyst, tyst - och helt plötsligt var han död. En kniv i sitt eget bröst efter ett bråk med sin flickvän. Frågar du Google vill ingen tro att han gjorde det själv, utan att han blev mördad av antingen sin flickvän eller någon som gjorde inbrott. För det är vad vi vill tro. Vi vill inte tro att han brottades med missbruk, tog överdoser, hoppade ut för en klippa och till sist högg sig själv i bröstet med en kniv.
Musikaliskt är Smiths folkhymner rena bubbelgumpopen i jämförelse med större delen av Molinas katalog. Det behöver ju inte betyda något, folk har gjort ledsam musik i alla tider, utan att gå ner sig i missbruk eller ta livet av sig. Tittar man på "Recording Josephine" - en timmeslång dokumentär om inspelningen av Magnolia Electric Co's senaste (sista?) album, så framstår Molina dessutom som en ganska solig och levnadsglad tjomme. Och nog är det så, att ingen människa är bara en sida, en egenskap eller en känsla.

Min första skivan med Molina var den självbetitlade första med Songs:Ohia. Det var inte den jag ville ha, men det var den som den lokala skivaffären (numera nedlagd) fick tag på. Det är inte den bästa, den är lite vinglig och håller kanske inte hela vägen. Men när jag köpte ett paket med The Lioness, Impala och Axxess & Ace på vinyl som Molina fick en permanent plats i livet ständiga spellista och bland de skivor jag ständigt återkommer till.
Lagom till Songs:Ohia blev Magnolia Electric Co. hade jag blivit äldre, lärt mig gilla Neil Young och hade inga problem med att Molina antagit ett band-sound och drog mer åt country än tidigare. Senaste Josephine är fortfarande en av mina absoluta favoritskivor, fortfarande dock parallellt med den oerhört mörka och dystra The Lioness.

Så, jag hoppas Jason Molina blir frisk igen, mår bättre och skriver ny musik som han spelar in igen - vare sig det är själv, med Magnolia Electric Co. eller med någon annan som han samarbetar med. Vill man skänka lite pengar till Molina, kan man göra det här - annars kan man kanske köpa Sojourner eller varför inte hela Molinas hela katalog när man ändå är igång? Tro mig, Jason Molina kommer ge er mer än de futtiga dollar vi kan ge honom.

2 kommentarer:

  1. Ja, nu behöver vi inte undra längre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste inte om det förrän du kommenterade. Fy. Så sorgligt.

      Radera